När en individ kommer in till terapi och kan berätta hur bruket av till ex alkohol ser ut så är terapin redan igång. Tankeprocessen att något behöver ändras finns där och även om det många gånger kan vara omgivningen som har reagerat så är det ändå individen själv som tar sig till terapin för det där första samtalet. Motståndet som ofta finns får jag då som terapeut jobba med för att skapa en långsiktig förändring. Att gå till en främling och prata om det som ofta är det mest skamfyllda är en svår process, individen kan uppleva brist på tillit i början då många har sökt hjälp genom åren men aldrig känt sig lyssnade på eller förstådda.
När jag som beroendeterapeut arbetar med någon som har en form av missbruksproblematik lyfter jag fram motståndet i rummet och låter det ta plats. För motståndet till att söka hjälp och motståndet till att våga känna tillit till att kunna få hjälp kan användas som en del av den terapeutiska processen. Så det är ok att känna att du inte vill, det är ok att känna att det kryper i kroppen vid tanke på att gå i samtal men det är också ok att bryta det destruktiva mönstret och ta emot hjälp. För det finns hjälp att få.
Vänligen
Jenny Eriksson
Terapirummet Örebro
